Elin Solberg

elin, kan du inte skriva hur det har varit med thea? alltså från att du fick reda på att du var gravid fram till nu? hur du trodde det skulle vara och hur det faktiskt är? vad du hoppades på, har det varit kämpigare än du trodde eller lättare? en sammanfattning helt enkelt, skulle vara kul att läsa! kram :)

---

Fick denna kommentar tidigare idag från anonym. Kul att någon är intresserad :D
Jag tror egentligen att allt finns att läsa om man kikar tillbaka i min blogg,
men det skadar ju inte att skriva en liten samanfattning!
Snarare motiverande att ha något att skriva lite om:)
Kanske framkommer lite väl privata delar men ni läser av egen vilja, ni som vill.

Från start:
16.e april år 2008 var jag med en vän till ungdomsmottagningen för att hon skulle förnya sitt recept,
av en slump så slog det mig att mensen var sen så jag bad att få göra ett test när jag ändå var där, just för att slå bort alla misstankar & tvivel som dyker upp när den är sen. Men jag var nästintill säker på att jag INTE var gravid eftersom min mens osv inte vart regelbunden nån gång under alla år då jag käkat minipiller & haft trassel hit & dit.. Men eftersom jag skulle iväg på en officersbal kommande helg, den 19e.. Så tyckte jag att det var lika bra att göra ett test så man fick se ett "negativt" så man slapp grubbla på sånt under helgen i Karlskrona.

Dessvärre när vi satt där, frågar Therese mig: " Elin, är du nervös?"
Jag svarade " Nej, det finns ju typ ingen risk så jag är inte nervös egentligen"
Barmorskan stoppar mig och säger att testet visar positivt.
DAMN.. En våg av tusen tankar for över mig.. Jag sa till Therese att hålla käft om detta..
Frågade rakt ut:
" KANSKE VISAR TESTET FEL?! MEN VAD SKA JAG GÖRA NU?! VAD SKA JAG SÄGA TILL *** Theas pappa?!"
Fullständig chock och lite för mycket att tänka på kände jag...

Jag gick hem till min säng & böla som ett litet barn..
Vågade inte berätta för någon annan vän eller familj utan jag vill rensa tankarna lite själv en stund,
visste inte om jag skulle våga berätta för Theas pappa, som jag inte ens var tillsammans med.. Hur skulle de låta i alla andras öron? Tillslut bestämde jag mig för att Theas pappa var den första jag skulle berätta det för själv, eftersom han ändå var delaktig.

Jag visste ingenting, Theas pappa visste att han inte ville genomgå detta..
Han tänkte på sin planerade resa och sina studier.. Jag hade väl egentligen inte så mycket att förlora på varken det ena eller det andra så efter betänketid & tjat från olika håll med olika saker så bestämde jag mig TROTTS detta att fullfölja graviditeten, på egen hand...

Min graviditet var egentligen hur bra som hellst!
Fysiskt mådde jag jättebra hela tiden, ÄLSKADE min mage från start till slut, psykiskt var det däremot värre..
Jag fick graviditetsdepression, gick hos psykolog, hade nästan daglig kontakt med läkare och blev sjukskriven ca 8 veckor innan Thea föddes..
Det finns många orsaker som bidrog till detta!
Men dels så grundade det sig nog mest i min osäkerhet på mig själv, jag tvivlade på min egen förmåga, jag kände att andra dömde mig för att jag valde att behålla Thea..
Jag såg en tid framför mig där jag skulle få slita livet ur mig med ett skrikande barn, utan sömn, utan pengar, utan vänner, utan fritid och jag tvivlade på att jag skulle klara av allt det på egen hand när jag knappt kunde ta hand om mig själv när jag mådde så dåligt, och självklart fanns nog en inre nervositet inför förlossningen som också bidrog lite till allt, läkare & psykolog pratade om förlossningsdeppression osv som dom oroade sig för som också gjorde att jag tvivlade ännu mer på att jag skulle klara mig själv..
Jag kände mig orolig för att jag inte visste om pappan skulle vilja vara delaktig & ta sin papparoll,
jag trodde inte det eftersom han inte var med på någonting under graviditeten & vi inte hade någon kontakt då..

30e december 2008. Då föddes hon, och då vände ALLT till det bättre!
En sån lycka, alla tvivel & dåliga tankar försvann samtidigt som jag klev innanför dörrarna på BB, jag såg en ny start framför mig för nu skulle det minsann födas barn! :)
(Läs katergorin förlossningsberättelse om ni vill veta mer om den)

Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag ALDRIG tvivlat på min förmåga!!
Känns nästan som jag gick och mådde dåligt helt i onödan, men man väljer ju inte själv...
Att vara mamma har stärkt mig på alla sätt & vis, jag ser inga hinder i mitt liv utan jag tycker att det funkar jättebra att vara ensam, mycket lättare än vad jag hade föreställt mig..
Men å andra sidan så vet jag ju heller inget annat..
Allt finns instingtivt tror jag.. Man får sig skratt varje dag av hennes framsteg & jag känner mig ständigt stolt..
Fast jag ska inte sitta här & säga att allt är guld & gröna skogar med att ha barn, Thea har varit sjuk mycket!
Och att ta hand om ett sjukt barn på egen hand resulterar i minimal sömn & ett stort ansvar runtomkring.
Vardagen stannar inte upp bara för att man har ett sjukt barn utan man måste ändå hinna med att laga mat, handla, städa, tvätta osv. Så vissa stunder känner man faktiskt att det blir stressigt att hinna & orka med alla bitar! 

Jag tror att alla egentligen har några inre tvivel när det gäller att skaffa barn, första barnet iallafall!
Både mammor & pappor..för man har ju inte en minsta aning om vad man har att vänta sig, varken med graviditet, förlossning eller kommande vardag!
Den kärlek & glädje som ett barn ger är helt obeskrivlig, som bara en förälder kan förstå!

Jag vill ha fler barn, och jag känner ingen som hellst oro för att jag ska behöva må psykiskt dåligt den dagen det väl händer, nu har jag erfarenheter i bagaget som övertygar mig om att allt blir bra bara man följer sitt eget hjärta! Och det är klart att Thea ska få syskon, tids nog!

Hoppas detta gav svaren på allt :) Och vill ni veta mer så fråga gärna!

Slänger upp lite bilder..
Theas rutinultraljud ♥ Thea i magen ungefär v.34 ♥ Thea ca 4 timmar gammal.


 ♥  ♥