Min förlossningsberättelse..

Den 30.e decemer vakna jag tidigt på morron och va kissnödig, inget ovanligt alls när man är gravid utan alls kändes snarare som vanligt.. Jag gick och la mig igen, men kunde inte somna om.. Låg i sängen och hörde ett "splasch" från magen, ett otäckt ljud som om nåt sprack..likt om någon kastat en vattenballong!
Min tanke då: Oh,ooooh.....
Jag låg stel som en pinne tills jag vågade ta mig upp ur sängen, jag hade ju ändå mina misstankar vad de kunde vara..
Och visst hade jag rätt, rusade in på toan och satte mig och vattnet rann!!!
Klockan va då ungefär halv sju på morronen, hade som lite "mensvärk" men ingen smärta man kunde klocka så jag klassade de inte som om jag hade värkar.. Ringde och väckte min mamma och frågade vad jag skulle göra, och SÅKLART skulle jag ju ringa förlossningen men jag tänkte inte riktigt själv... :P
När jag ringde dit frågade dom om jag hade värkar osv, men jag svarade nej, dom sa att då kunde jag komma in om nån timme, under förmiddagen iallafall för en undersökning..
Så då ringde jag mamma igen, hon skulle bara ut med Wilma och sen komma och hämta mig..
Jag tog med mig min BB väska IFALL ATT vi skulle bli kvar..

Det tog kanske en halvtimme innan min mamma kom.. Då hade redan mina värkar kommit.. Att ta sig ner till bilen, 3 våningar med trappor, 57 trappsteg..med värkar var INTE de lättaste! Tur att det fanns ett räcke att släpa sig ner emot.. :P
När vi kom in på BB så fick jag ligga i vilorummet med CTG-kurva.. Värkarna va redan då med 1-2 minuters mellanrum och jag va öppen 2 cm när jag kom in! Fostervattnet rann ju hela tiden så jag fick ha blöjja hela dagen, fick en redig ank-stjärt med blöjjan men vem bryr sig! ;D
Fostervattnet va GRÖNT..bebis hade bajja i magen,frääääsch! Bebisens hjärtljud va låga på morron, så dom ville ha mig att dricka lite sött för att få Kiddo att piggna till i magen.. Men hur lätt va de med den korta stunden mellan värkarna? Inte heller ville dom ge mig nån smärtlindring innan läkarn tittat på Kiddos kurva eftersom den va så låg..
Dom kopplade in nån grej till Kiddos huvud, invägen!
Jag kände just då, och sa till mamma att FAAN, såhär ont kan jag få ha ända tills imorgon, och hur motiverande är det?!
Just då kändes det faktiskt lite jobbigt och hopplöst, som om smärtan skulle kunna vara i en evighet utan att bli det minsta bättre! Jag visste ju inte då hur snabbt allt skulle gå.. 

Efter en liten stund fick jag flytta in i ett förlossningsrum och läkarn hade tittat på kurvan och jag fick då morfinspruta & försökte mig på lustgasen.. Lustgasen va en riktig besvikelse i mina ögon! Morfinsprutan med, jag kräktes och mådde illa av morfinsprutan, och lustgasen va bara tung att andras i...och hade inte så stor effekt tyckte jag.. Barnmorskan försökte flera ggr med " Här, ta lustgasen" ..med upprepade gånger och försök insåg jag att den var inget för mig, den kvävde mig! Nästa undersökning så hade jag öppnat mig ytterligare ca 3 cm på en timme, likaså nästa undersökning!
Då blev jag ganska lättad, jag insåg att jag skulle inte bli liggandes med smärta i flera dagar utan detta skulle gå fort! :)
Vilket barnmorskan inte va lika medveten om konstigt nog..hon förberedde mig på eftermiddagens skiftbyte att de skulle komma en annan barnmorska vid halv tre osv.. Värkarna va lika täta hela dagen, och jag kunde inte ens slappna av emellan värkarna, utan kände mig på hel-spänn.. benen, hakan, allt bara skakade pga att jag va så spännd och jag kände att jag inte KUNDE slappna av.. Så jag gick med på att ta EDAN..som innan va min största rädsla!
Men läkarn som satte den va duktig, kändes knappt! Det svåra var att lyckas vara helt stilla när jag kände att en värk va på väg, fast dom höll i mig så det gick bra! Den hjälpte ju och jag kunde slappna av och känna mig mer motiverad, orkade gå upp på toan, äta, dricka osv.. Dock fick jag nån form av biverkning av den!
Mitt ansikte domnade bort, och mitt högra öga nervade hela tiden så att tårarna rann..så läkarn fick komma tillbaka och titta på mig, men det blev liksom inget värre än så.. och de gick ju ann ändå eftersom domning och ögon-rycken gjorde ju inte ont, utan va mer kul! :)

Klockan var nog runt två på eftermiddagen, och barnmorskan hade inte undersökt mig på ett tag..
Men ändå tyckte hon att jag skulle ut & gå i korridåren med ett ståbord för att "hjälpa" kiddo neråt..
Fast mamma såg på mig, och jag kände själv att krystvärkarna hade börjat komma så jag ville inte gå någonstans..
Jag behövde minsann inte hjälpa Kiddo nånstans!!
Tillslut när mamma & jag va skeptiska till att lämna förlossningsrummet gick barnmorskan med på att undersöka mig igen, och bad mig då att lägga mig på sängen! :) DÅ VA DE ÄNTLIGEN DAGS!
Krystvärkarna fungerar fantastiskt bra, alltså kroppen skötte ju mycke själv!! Jag va helt förvånad över hur det kändes och hur allt va.. Förvånad & fashinerad! Förväntansfull såklart också..
Behövde inte trycka på värst många gånger.. Klockan 14.33 kom en STOR bebis ut i väldig fart! Huvud & kropp kom ut på samma gång, och jag blev lite förvånad över hur enkelt hon kom ut.. Det gick för fort och hon va för stor så jag brast en del som läkaren fick sy tyvärr, invändigt oså! Inte kul att ligga där & bli sydd när man fått bebis på bröstet, jag ville ju väga & mäta Kiddo & se vad för biff jag fått!! Vi alla var lika förvånade över att det kom ut en stor bebis! Med tanke på att magen inte va så stor, och att SF-måttet alltid legat såpass mycket under "normal kurvan"....
Först också så trodde jag att det va en pojk jag fick upp på magen, såg bara skymten av en navelsträng och antog att de va en pojk, men fick sedan se att det va en vacker tjej med svart hår! :)
Jag hade fått ett matvrak: Hon brydde sig inte om att gråta när hon kom upp på mitt bröst, utan letade mat för fullt och tuttade i stort sett på hela mitt bröst! Grät gjorde hon däremot när hon fick en spruta i låret!

Jag själv kände mig stolt och kände att föda barn va ju inte alls så farligt som man kunde tro!
2 saker var de med själva tiden på förlossningen som jag tyckte va hemskt, och de va droppet på handen, och att bli sydd efterråt! Men i det stora hela så var det väldigt häftigt, hela dagen va ju en upplevelse i sig.. Man hade ju ingen aning innan hur allt skulle vara.. Jag trodde man skulle ligga och gråta i ren förtvivlan, men istället blev man mer samanbiten och svor! Men jag fick gärna säga Aj & Faan osådär.. Dom är ju vana ;)

Min mamma var ett otroligt bra stöd faktiskt!
Jag ångrar inte en sekund att jag hade med henne...hon visste precis hur allt var, hon har ju trotts allt gått igenom samma sak själv! :) Hon känner mig utan och innan, hon förstog att det skulle gå snabbt, hon förstog när jag hade krystvärkar osv.. Såna saker som inte barnmorskan själv la märke till! Så det kändes väldigt tryggt att ha mamma med som kunde säga sitt!! :)

När allt va klart på förlossningen, va jag & sängen full av blod, svett, fostervatten, spy, fosterfett och diverse äckliga saker..
Jag kan bara tala om att duschen efterråt var bland de härligaste någonsin! Trotts att det inte fanns så varmt vatten som jag kanske önskat men.. Alltså så äcklig som man är efter en förlossning slår nog det mesta! :D Tur att det är lättåtgärdat ;)

Resultatet av 7 och en halv timmes VÄRD smärta:
Thea, 4040 gram & 52 cm lång ♥

RSS 2.0